sa vi inte att det var ett äventyr?
att vara full och spy.
att åka på festival.
att vara ung och glad.
men var det verkligen så det va?

eller var det egentligen så?
att du var sjukt manisk, som vanligt!
om än lycklig i stunden.
fri och vild
av ångesten bunden
så fort du stod still

jag likt en alien
från en annan planet
ju mer folk jag möte
desto mer jag led.
för visst var det så
jag behövde en öl eller tjugotvå
för att prata med andra
våga mig på.

och hon din kompis
hon den rödhåriga långa
hon som skrek "carpe fucking diem"
och stunden ville fånga
sa att det var en kvinnas rätt
att få knulla med många
behövde inte hon både gråta och dricka
för att ens kunna somna?

och han din pojkvän.
han som fick dig att fnittra
han som tog på sig din bikini-topp
och blygt viskade "jag är en vacker flicka"
brukade inte han däcka
innan vi andra ens börjat dricka?

och hon som var lesbisk.
men tyckte det var äckligt
och sprit behövde dricka
för att kunna slicka fitta

träffade henne för bara ett tag sen.
hon e straight nu och med barn i magen
hon va aldrig gay
utan hade blivit slagen
utav sin ex-pojkvän
till den milda graden
att hon fruktade sitt liv.
och hon fruktade alla män.
hon var lesbisk mest
för att få bli omhållen.

det var att jag träffade henne.
som fick mig att tänka på
hur det egentligen va när vi va små
jag vet att vi kallade det
för ett äventyr då
men jag kan inte längre förmå
mig själv att se det så.
när vi flydde våra liv
med alkohol.