Jag hoppas att du mår bra. Du som väckte en massa känslor till liv som jag undrat om jag någonsin skulle uppleva igen. Fel igen. För skrämmande, destruktiv, och av avgörande betydelse: jag hade inte väckt motsvarande känslor i dig. Kanske skulle jag vågat mer. Kanske skulle jag kämpat mer för min positiva förnimmelse, trotsat erfarenhetens varning, men jag ville inte. Orkade inte. Vågade inte framförallt! Och nu ligger jag här. Ensam. Och längtar efter försoning, trygghet och tröst. Ömhet och kärlek.