Nu är jag 19 år och våndas över körkort, studier och jobb.
Snart är jag 25 och mina vänner har familj och barn, medan jag knappt vet hur man håller i ett barn.
Sen kommer nån trettioårskris som jag läst om nånstans, det är visst då man ska gå på bröllop och dansa.
Efter det börjar det brinna i knutarna om man vill hinna med allt det man ska hinna med.
Och fyrtioårskrisen är säkert inte heller att leka med.
Längtan och oron för om pensionspengarna ska räcka börjar någon gång därefter och kroppen värker från morgon till kväll.
Sen vid 75 kommer pensionen och tristessen som avslutas i sterila rum i vitt och gult.
Och i alla faser finns den jävla kärleken närvarande på något sätt.
Om det nu inte kommer ett krig.
Vart tog livsglädjen vägen?
Kanske bland sången som ekade ut...