Det gick fel någonstans.
Det började i magen.
En signalsubstans som inte riktigt ville infinna sig.
Som en översvämmad promenadväg.
Eller kanske vore det mer träffande att beskriva det som en damm utan vatten.
Två personer står med en varsin kajak och undrar hur de ska ta sig över.
Skrattretande. Men mitt i detta letande existerar mitt medvetande.
Det som gör mig till att jag är jag. En diagnos. En signalsubstans.
Signaler som hamnar någon annan stans.
Jag vet ju nu trots allt vad det beror på, men jag undrade då liksom nu ibland, varför håller alla så lång distans?
Om jag ändå hade fattar från början, listat ut ett och annat.
Då kanske jag inte hade känt mig så ensam.
Men nu har tiden stannat.
Den snurrar och virvlar och rör sig hela tiden, skriker efter samtycke att få föra sina stadiga vindar framåt.
Men runt mig är det endast i cirklar.
Det är för sent. För sent att helt vända skutan om och göra ogjort det som ställt sig på sned. Det spelar ingen roll hur många gånger jag vred på klockan.
Det som jag inte minns är värst. Där det finns utrymme för fantasin.
Den som inte infinner sig nu.
...Jävla skit.