Det är ett mörker som omsluter mig. Det är ett förhårdnande skal. Det säger mig
"Vad är poängen?" jag säger den "Varför måste det finnas en poäng?"
Mörkret omsluter mig hårdare. Jag dryper av det dunkel som äter mig levande. Den har
ätit sig in i sinnets djup. Sinnet fördärvas och i hopp om räddning isolerar den sig.
Isolering föder isolering. Avgrunden blir djupare och dess sugkraft växer. Är det slutet?
Vad är det mitt sinne suktar efter? Bekräftelse? Existerar jag? Är lidelsen det ändamål
jag suktar?
Jag blir uppäten levande. Jag säger mig "Bli inte uppäten".
Vilken skam jag bär. Varför är det så svårt?
Rosen förtrollar, den sprider sina nymfomatiska blad men döljer taggarna.
Tag mig men giv mig ditt kött i fordran. Ack, vad är det jag ämnar för?

Giv mig salighet men tag icke min sorg! För vad är en salig utan sin sorg?
Giv mig lycka men tag icke min olycka! För vad är en lycklig utan sin olycka?

Ack, jag önskar du gav mig något i gengäld för min sorg och olycka. Allt jag ertappar från dig,
min livets ros, är ytterlig förtvivlan. Förtvivlan når ingen gräns. Den fortsätter i en
outgrundlig spiral mot förtvivlans avgrund.
Quasimodo hälsar mig "Var hälsad i de förtappades uppehälle"
Jag bugar och betackar mig "Var hälsad du förtappade själ. Du har visat mod men har ej
belönats med varken salighet eller lycka. O, var återigen hälsad du förtvivlans lakej
och de saligas förlorade barn".
Jag kläms sönder och samman. Luften smakar som Lucifers andedräkt. Jag andas ut ett inferno vid varje andetag.
Inom mig pågår en osläcklig plågoeld.
"Välkommen mitt barn, välkommen du förtappade själ.
Du har blivit övergiven och du har blivit mig åter given"

Övergiv mig ej livets ros! Jag vill icke giva dig mitt kött om du icke giver mig Livets
saliga förlovan. Hur skall jag eder ömsint ingå förlovan om jag icke kan giva dig något
jag icke har?
Ack o ve, mina själaplågor fyller mitt väsen och förpestar de få gårdar där livets ros
ännu frodas. Låt mig ej fördärvas. Utarma ej min gjord!
Jag är bräckt och bär den bräcktes skam. Men fördöm mig ej!
Den fördömdes skam är den av förtvivlans frukt. Låt mig förtvivla men giv mig ändock en
chans att försona med min livets ros! Fördöm mig ej, min ande är ännu icke slagen.