hon sa till mig ”skriv om sommaren”
hon sa till mig ”skriv om lyckan, solen och alla färger du ser”
hon sa till mig ”skriv om allt du vill, men aldrig om mig”

hennes lockiga hår som det renaste guld
hennes trasiga stjäl som en sönderslagen kopp
den koppen hon själv slog sönder när det inte längre gick att andas
när orden bytte mening, när orden inte fanns där
när hon dog. För fjärde gången, den dagen

hon står framför mig, och jag ser, att hon nyligen har dött igen
vad var det denna gång som fick henne att dö?
var det samma som igår?
Bara hon vet

jag väljer att skriva om henne.
jag väljer det för att jag inte får
för att för mig är hon det enda som lever
det enda som är min verklighet.