Smärtan som plötsligt exploderar
där din hand kom i kontakt med mig,
gråter gör jag ej då jag har lärt mig att
större delen av gångerna blir det värre.
Det enda jag gör är att sluta ögonen, hoppas på att det är över och försöka blockera de slag som skall komma.

Kvidandes, kryper jag bakåt mot väggen
tårarna som hotar att tränga sig ner för
de knallröda kinderna.
Hyperventilerande, kurar jag ihop mig,
i väntan på nästa explosion av smärta.

Snyftningar stiger plötsligt från dig när du inser vad du gjort, blåmärkena som syns efter de oändligt många bråk vi har haft, skräcken som syns i mina ögon,
den som tär mig i två delar.