Jag har en sjukdom som inte syns, men känns.
Den gör min kropp lika ömtålig som porslin och
lämnar blåmärken som en påminnelse
att jag måste skydda min känsliga kropp,
mitt tempel.
Jag genomlider en smärta som vägrar ta farväl,
har ögonlock som känns tunga som bly,
blir straffad med sömnlösa nätter och
lämnas sedan på den färska morgonen med
ett trasigt sinne.
Jag befinner mig i en tillfällig koma,
medveten om alla ord inom mig som
läpparna varken kan forma eller ljudsätta ännu.
Invärtes skriker jag mig hes efter hjälp,
men den enda som svarar är mitt eget eko.

Kroppen har tänt sina varningslampor och 
jag tvingar mig själv till att orka andas. 
En tät dimma täcker mina ögon.
Hjärtklappningar uppstår och
andningen är kompakt.
Vart jag än vänder mig tar
samhället avstånd från det okända,
från sjukdomens bärare.
Allvaret förlöjligas och jag betraktas som en lögnare.
Ingen ser mig bli rånad av den tjuv som
kopplat in sig på mitt system och förbrukar all energi,
att jag har en trötthet som inte går att sova bort eller
ser mig där jag sitter som fånge i min egen kropp.

När klockan visar natt ligger jag i min säng som 
en skadad fågel, 
hållandes kvar en ömtålig liten fjäder i 
mina svaga fingertoppar, 
likt en nära döden-upplevelse.