På scenen krävde publiken vår kärlek

Vårt jobb, att älska och att dö

Deras känslor bortglömda under en samling av damm

Teatern, en dammvippa för kvällen

En samling siluetter som glupskt slukade vår sorg



Men inget skådespel ägde rum

Teatern som en fristad för vår hopplösa kärlek

Vi älskade och vi dog


Utanför dess väggar fanns inget för oss

Vi var från olika världar du och jag

Båda intrasslade i nät som vi inte kunde fly



Du satt och grät bland kulisserna

Varje tår ett svar på mina frågor

Dina händer i mina

Kände livet pulsera

För första gången höll jag något äkta

Chockerad av dess vikt

Skrämd av dess yta


Men i vår värld är det bara illusioner som består


Du gav dig iväg dagen efter

till ett hem som väntade någonstans

Jag såg dig skingras likt dimman

Blev tom när jag såg vad den dolt

En stad av betong

karg och grå


En bild i en tidning häromdagen

En ring på ditt finger, en stilig man satt och log

Vivaldi runt hörnet

en dyster symfoni


Patetisk är jag som skriver om kärlek


Jag äcklas av känslan som får mig på knä