Jag slog upp ögonen och släppte in ljuset. Lät iris blå muskler vrida ur det tills jag kunde ta del av bilden.

Där satt du.

Du satt, och du tittade tillbaka. Du satt, och du tittade bort. Jag tittade kvar. Tittade tills jag såg. Såg vad du var.

Du var räven på hundkyrkogården, hunden i kattlådan, katten i sandlådan och sanden som rann ut i timglaset.

Du var timmen som gick, minnet som aldrig blev, blivandet av havandet och kvävandet av saknaden.

Du var den som aldrig försvann, du var den som inte fanns, du var den som inte teg och den som inget sa.

Du var räven som raskade över sprickande isar på havet av frågetecken utan ord.

Räven bak mitt öra som viskade blankt.

Räven som rev.