Deras kärlek är gränslös.
Den är allt dom aldrig haft.
Dom är allt dom aldrig vart.
Med varandra, är ingenting som förut.
Lugnet, passionen, skratten, lyckan,
när dom är med varandra
är allt så underbart vackert.

Men så åker han,
och där står hon nu.
Och de känslor hon kände med honom,
har nu ersatts av något annat.
Förvirrad, oroad och sårad
blir hon kvar.

Och inte ens solljuset får henne att bli lycklig längre,
nej han är hennes opium.
Inte förrens han kommer tillbaka,
kan hon vara lycklig igen.

Och så fortsätter det så.
Tills en kväll.
Hur mycket till kommer hon att orka,
tänker hon med tungt hjärta.
För vad ger detta rus henne egentligen,
när det ändå alltid slutar i tårar.

Är kärleken tillräcklig?
Eller är det så,
att det i slutändan ändå inte går att älska utan förnuft.