Dagen då jag mötte honom hade jag olikfärgade strumpor. En var röd, med gula prickar. Den andra, den högra, var helblå. Så där blå som natthimlen blir om sommaren efter en solig dag. Dagen då jag mötte honom var himlen däremot inte alls blå. Den var genomskinligt, oändligt grå, av den sorten att det stack i ögonen om man såg på den för länge. Men jag såg inte på himlen för länge. Jag hade ju annat att se på.

Jag minns att jag tänkte på mina olikfärgade strumpor samma morgon, då jag knöt mina skor. Jag observerade att de tittade fram i gapet mellan skor och jeans, funderade på att leta reda på ett par rena vita, men beslöt mig för att strunta i det. För vem brydde sig egentligen om ett par olikfärgade strumpor? Vad sade ett par olikfärgade strumpor om en individ? Ingenting, tänkte jag, innan jag gick ut genom dörren, ut i det gråa.

Inte minns jag vad jag gjorde på stan, den där dagen då jag mötte honom. Troligen var jag på julklappsjakt, för det var ju trots allt december. Om jag hittade några julklappar kan jag dock inte minnas, men jag tror inte det, för som vanligt fastnade jag i musikaffären på torggatan. Min ena örsnäcka hängde kvar i mitt vänstra öra och spelade en akustisk version av Pumpin Blood, då jag klev in i den lilla butiken. Den andra dinglade rytmiskt med mina steg, trasslade in sig i min lösstickade halsduk, när jag gick mot hyllan med pianonoter. Mannen i kassan, han med det röda skägget, nickade mot mig när jag passerade. Jag minns att det slog mig att hans skägg hade samma nyans som min vänstra strumpa, vilket fick ett inre skratt att nå mina mungipor, men jag fortsatte målinriktat mot nothyllan och tänkte inte mer på det.

Det var när jag stod där, fördjupad i Bach och Carulli, som jag hörde hans röst för första gången. Jag hade inte alls märkt att någon befann sig i min närhet förrän jag hörde ett dovt nynnande på ett av mina favoritstycken. Jag såg inte upp, reagerade inte, men jag lyssnade aktivt på det mjuka nynnandet som visade sig komma från andra sidan hyllan av tjocka nothäften och klassiska kompositörers mest kända stycken.

„Sonat 14 i A-moll“, andades jag tyst för mig själv efter en stund, utan avsikten att någon skulle höra. Jag hade hittat noten och följde musiken med pekfingertoppen.

Ett par ögon dök upp mellan hyllplanen och mötte mina samtidigt som nynnandet upphörde på andra sidan hyllan.
„Hm“, hördes en mörk, men samtidigt så mjuk röst, då han rundande hyllan och slöt upp bredvid mig. „C-moll, om jag får be.“

Ett par djupt bruna ögon, med en nästinpå skrämmande intensitet, såg återigen in i mina. Jag vek inte undan blicken, så som jag brukade göra. Normalt var jag inte mycket för ögonkontakt, men det här var annorlunda. Jag antar att jag redan då visste vad som väntade i de där ögonen.

Men det var länge sedan nu. Ack så länge sedan. Nu var ju allt annorlunda.

„Älskling, låt mig bara förklara! Snälla gå inte!“ bad samma mörka, men samtidigt så mjuka röst nu, fyra år och tio månader senare.

Tårarna brände bakom mina stängda ögonlock där jag stod i hallen. Mina strumpor var vita. Himlen var oktoberblå. Jag vände mig inte om.

„Snälla“, bad rösten bakom mig, som brusade av en allt mer panikslagen, förtvivlad ton som jag inte tyckte om. Jag pressade naglarna djupt in i mina kalla handflator innan jag vände mig om, så hastigt att han ryckte till.

„Varför? Varför ska jag stanna?!“ nästan skrek jag, med en ton i rösten som jag inte hört hos mig själv förrut. „Säg EN sak, som tar bort allt jävla tvivel! Då stannar jag.“

Jag kunde se honom svälja nervöst, kunde se hans annars så stadiga blick flacka. Det såg ut som om han höll på att gå sönder, spricka i tusen bitar på hallmattan.

„Du hade en blå strumpa, dagen då jag föll för dig. Den var så där blå som natthimlen är om sommaren. Och den andra, den vänstra, den var röd med gula prickar. Så där röd, som skägget på mannen i kassan“, fick han till slut, med stapplande ord, ur sig.

Vem bryr sig egentligen om ett par olikfärgade strumpor?
Jag stannade.