Vi springer omkring.
Jagar saker som vi inte behöver, lägger tid på det som inte betyder och
förlorar det som borde vara viktigt.

Jag springer förbi dig och vi springer åt olika håll.
Även fast det inte var menat så.
Hur blev det en kamp om tid när tiden är allt vi har?
Jag vet inte vad jag skriver längre...

Slår knut på mig själv för att räcka till.
Räcka till åt alla andra och samtidigt mig själv.
Hur kom jag hit?
Minns inte.
Min stressade själ behöver vila, men om jag vilar överlever jag inte.
Om jag inte vilar tynar jag bort.
Vi håller i några veckor till men ingen ger sig, alla sliter, alla drar.
Tillvaron är stressig som den är och det räcker snart.
Jag räcker precis till för att finnas till.