Jag trodde jag kunde
lura kärleken
genom att låtsats
att den inte fanns där

Jag trodde jag kunde
utplåna dess klang
genom att vägra
uttala dess namn


Så jag vände ryggen till
och lade locket på
den röst som ständigt
viskade fram
en melodi
som bar på hans namn


för jag trodde jag kunde
ignorera den längtan
som så obönhörligt
steg upp inom mig

Jag trodde jag kunde
mura in känslor
bakom fasader
strikt vattentäta


Nu vet jag-
det var en grov överskattning
men jag trodde jag kunde,
för hur kunde jag, än så ung,
ha vetat-

att den viskning som kvävs
blir snart till ett rop
och den droppe som dränks
blir en hel ocean

Aldrig kunde jag anat
att murarna sprängs inifrån
och inte kunde jag vetat
att de gör det
med sådan smärta

jag trodde ju att jag kunde

ostraffat

förråda

mitt hjärta