När allt känns mörkt och hoppet har försvunnit,
Vad gör man då?
Väljer man att fortsätta kämpa eller ger man bara upp?
Hur länge ska man orka le det där leendet.
Ett leende som döljer så mycket smärta och mörker.
Man säger att allt är bra trots att man egentligen bara vill försvinna.
Försvinna till en plats utan smärta och måsten.
En plats där det bara finns lugn och ro.
Ingen förstår fastän alla säger att de gör det.
Du vill bara skrika när någon frågar hur du mår.
Men om man ger upp vad händer då?
Man lämnar kvar så mycket bakom sig och alla problem finns fortfarande kvar.
Blir allting bättre eller kommer all ångest ändå finnas kvar.
Kommer man bli smärtfri eller är det så här jag kommer må i all framtid vart jag än är.
Folk säger att de finns de som har det värre, och det vet jag om.
Men har inte jag rätt till att må så här bara för att jag inte har det värst.
Varför kan jag inte få klaga en enda gång utan att bli nertryckt.
Är det bara för att min smärta inte syns.
Det är det jag hatar, att ingen ser min smärta.
Ingen ser hur ont jag har på insidan av min kropp eller så struntar folk i det.
Läkaren säger åt en att ta dina tabletter så blir allt bättre.
Men varför blir det inte det?
Varför har jag då fortfarande denna djupa ångest jag inte kan rå över.
Varför får jag då fortfarande mina vredesutbrott av småsaker.
Men allt ska ta sin tid blir läkarens svar.
Tiden läker inga sår för mig utan gör bara såren värre.
Den sanna glädjen ser jag inte ofta längre utan det är bara en falsk glädje.
Jag tvingar mig till skratt medans jag gråter inombords.
Alla tror att allting är så bra och kanske mår de bra.
Men jag mår sämre än någonsin men kan inte förklara varför.
Därför är jag tyst och ler mitt falska leende.
En dag blir allt bra,
Om det är för att jag fortsätter kämpa eller för att jag ger upp.
Det kan endast tiden utvinna.