Vid havets rand
jag byggt mitt bo
ett ståtligt hem
där jag sökt ro

satt ofta i en stol
på stranden
foten grävde sår
i sanden

livets lugn och ro
blev trist
på närhet, kärlek
jag led brist

så kom du
likt en doft med vinden
bjöd lovsång, vackra ord,
kyss på kinden

helt fräckt du klivit över
alla mina murars skydd
jag lämnades kvar ensam,
vilsen, förvirrad, brydd

din närhet, ömhet
kropp och själ
viskade tyst
\"-han vill bara väl\"

-\"glänta din dörr
slå upp din port
han kankse inte väntar
så öppna fort\"

jag blev helt vild
totalt desperat
klarade inte höra
mina skyddsmurars tjat

kunde inte uppmana
mig själv att va klok
jag rusade mot dörren
likt ett skenande lok

rädd för att missa den
chans som var min
det kanske bara va nu
jag kunde få bli din

jag trampade ner alla
själens små vakter
som troligtvis bara
smed elaka pakter

planer för att styra
och ställa i livet
att jag skulle leva ensam
tog dom säkert för givet

...........

när du välkomnats in
och gjort dig hemmastad
det dröjde inte länge innan
kyssen va mest fadd

du hade redan skådat
någon annan flickas skans
din längtan bort till henne
var helt utom sans

jag såg ditt hjärta lida
-kände hålet i din själ
jag måste ge dig frihet
-vill dig bara väl

det beslöts Du lämnar hus och hem
flyttar söderut på stranden
glöden pyrde knappt
i den förr så heta branden

de obligatoriska tusen
tårars floder flöt
vet än ej i skrivandets stund
hur många dagar jag bara tjöt

det trista i denna
lite långdragna historia
är inte min förlust
av stolthetens gloria

det sura är det faktum,
så här i efterhand
jag bostadslös har blivit
för mitt slott var gjort av sand