Vågar du ge komplimanger?

En sak är säker: det är lättare att säga något negativt om andra, än att säga något positivt.
Jag har lärt mig i livet att man borde säga båda delarna.
Varför är det lättare att säga något som kanske sårar än något som gläder andra?

När man tar emot en komplimang säger man ofta: "Nej, men så är det inte. Nej det är väl ingenting". Jag tycker att man bör kunna ta emot komplimang. De kommer inte för ofta.

Detta har kanske med vårt nordiska kynne iatt göra: vi har mycket svårt att säga att vi är glada över att någon annan har lyckats. I Sverige får ingen vara bättre än den andra. Är någon det och får beröm slår den berömda avundsjukan till.

När jagvar orkesterledare för fem grabbar var jag tvungen att vara diplomatisk. Jag kunde inte bara komma med negativ kritik, utan också uppmärksamma när något var bra. Detta fick jag lära mig och jag måste medge att det tog emot i början. Men människor utvecklas när de relevant kritik och beröm. Beröm ger också en möjlighet att glädjas över det man har gjort bra.

Vi har mycket svårt att säga att detta gjorde du bra. Det gäller speciellt föräldrar. Hur det är i skolorna i dag vet jag väl inte så mycket om, trots att jag har fyra barn. Det är mycket viktigt att vi ger våra barn det beröm de förtjänar. Tyvärr blir barnen ofta bortglömda.

På min tid fick vi aldrig beröm utan det var bara negativ kritik. När man hade gjort ett prov och fick mycket bra betyg sade lärarna aldrig att det här var bra. De gav bara eleven uppgiften utan att säga ett ord. Vi hade en mattelärare som hette Rosén som alltid gav de flickor som var snygga högre betyg än de andra. Därför kallade vi honom för: "Rosén som sätter betyg efter flickornas ben".

Det ges för mycket negativ kritik och för lite beröm. Jag är helt övertygad om att frimodighet vinner i längden. Om ingen annan berömmer dig, beröm dig själv. Om du är värd beröm, ta emot det för det kan dröjer länge innan någon vågar att ge dig beröm igen.

Människor borde ge varandra fler komplimanger, för det är en tröst i dagens samhälle och mumma för själen.

Bo Grapenskog