Hann inte
hissa upp vindbryggan
till min kropp

Den färrädiska

In dundrar smärtans ryttare
utan nåd
vädrandes blod

Han söker
Han finner
Den djupt dolda sprickan

Blodet lämnar kroppen
I kväljningarnas svallvågor


Men jag har tusentals år av träning
Sitter med rak rygg och benen fint snedställda ihop
Lyfter kaffekoppen tar en sipp
Släpper en kommentar om Almedalsdebatten


För jag lever konsekvensen av mitt val


Så famnen som hade varit min
Som hållt mig varm och mjukt
Tills dess smärtans ryttare druckit sig oövervinnerligt mätt på mitt blod
Den existerar först i ett annat liv.

Tur att jag tror på ett sådant då
Någon dag


Till W