När verkligheten svinner
lämnar ut sitt sista ljus
bedyrar den din längtan
efter vila
Var grantopp ser du tecknas
aldrig dock ett enda hus
och snabbt du måste
genom etern ila
Du flyter som i vatten
genom rymd och stjärnestoft
och känner varken smärta
eller lyckans sköna doft
I ensamhet du verkar
där du reser utan stopp,
förflyttar dig i tystnad tusenmila

När kommer du tillbaka,
kanske aldrig, kanske snart
och kan du åter bli den
som vi kände
Du reser bortom kunskap
och vi anar inte vart
men skulle ofta önska
att du vände
De luckor som du lämnar
skall av Tiden fyllas ut
ty livet vill ej veta
av att allting har ett slut
och om du kommer åter
blir det månne annanstans
helt glömsk av vad som dig till världen sände

Se morgonsolen rodna
bli diffus som värmedis,
hör fåglarna bli tysta
liksom stilla
Bli varse alla färger
när de på ett magiskt vis
förvandlas till en enda
att förvilla
Då kan just intet hindra
dig uppå din långa färd
och inte vet vi längre
om du trår din gamla värld
Ty allt blir lugnt och ogripbart
om ändå så bekant
Dock sant är, ingen tid finns att förspilla.



20/6 2016