Och där satt jag, med benen i kors i mina åtstramande jeans och försökte andas. Andas in dina svar i ett sansat tillstånd. För att häva min ilska. Från ditt nonchalanta beteende.

Och där satt du, under din skyddande keps med rödrosiga kinder och försökte förstå. Varför ditt barn hade försvunnit och lämnat dig ensam utan förklaring. För att genomleva en uppväxt med dig bortträngd i tankarna.

Och där satt vi, harklandes och petandes i varsin hembakad äppelpaj och ville reparera 14 år av obesvarade frågor. Medan vinden grep tag i naturen, i föremålen och i livet runtomkring såg vi varandra i ögonen med sorgsna blickar, med djupa känslor som just grävts upp ur avgrunden och med ett enkelt plastbord och mil emellan oss.

Där satt jag, på eget initiativ i ett sorl av fikande röster och försökte förlåta dig, när det enda jag egentligen vill är att kunna släppa taget. Och där satt du och förklarade att du levt med skygglappar för att stå ut och att du inte är arg. Och jag nickade. Arg över att alla närmanden känns som ett mörkt penseldrag över de trauman som fick mig att fly. Från dig. Och jag nickar. Åt att vi ska föröka träffas mer.

Och där sitter du, medkänslan. Över att han också är människa, medkänslan, den där förbannande, omhändertagande ansvarsfulla känslan som förklarar för mig att jag måste ha överseende. Det är synd om honom. Han har haft det svårt.

Och där satt jag, med benen i kors i mina åtstramande jeans och försökte andas. Och förstå. Varför du lät mig vara, hur du resonerat och vem du är. Ett plastparasoll blåste omkull och du sprang för att resa upp det. Vi är lika varandra. Och främmande. Och det gör så ont, att närma sig en insikt om att jag kanske aldrig kommer att förstå.

Du rättade till din keps och förklarade att du vill glömma det som har hänt. Börja om. Och jag nickade. Vi tar i hand. En tafatt kram som känns regisserad innan jag går. Hur börjar vi om?