En människa står på en piedestal mitt på torget.

Talar vitt och brett om politik.
Om allt det där du inte vill höra.

Påstår att rasism och fördomar är det enda riktiga.
Säger att det finns grader av svenskhet.
Vad det nu är att vara svensk.

Fortsätter med att skylla våldtäkter på "ickesvenskar".
Skylla ekonomiska kriser.
Skylla allt och inget på de.
De där invandrarna.

Men du gör inget.
Står bara där och lyssnar.
Vänder inte ens ryggen till.
Inget för att markera.
Inget.

Människan fortsätter.
Gör nazihälsning mot lyssnarna.
Lyssnarna som bär hakkors.
Du också.
För du vågar inte förändra något.
Vågar inte säga ifrån.

Du lyssnar till talarens ord.
Insuper varenda stavelse.
Egentligen är du feminist.
Men du vill vara som alla andra.
Gör som alla andra för att göra livet enkelt.
Vågar inte ta en annan väg.
För du är jävligt praktisk.

Klär dig i den där fula kostymen varje dag.
Har makten att rädda människors liv.
Du tar den inte.
För du vill vara som alla andra.
Du vill att livet ska vara enkelt.
Men det är inte meningen.
Livet ska vara så jävla svårt ibland att du vill dö.
Och ändå vill du ,naivt som ett barn, tro på enkelhet.

Tyst lyssnar du på hån mot dina vänner.
Din släkt.
Öppnar aldrig käften.
Agerar inte.
Fegheten tog dig igår.
Du blev slagen av talaren.
Du känner dig svensk.
Därför är du svensk.
Även om talaren inte tycker det.

Du gör inget för att övervinna rädslan.
Du låter rädslan uppsluka dig.
Nu är allt mörkt.
Regnet faller.
Allt blod som spilldes för att du höll tyst.
För din egoism.
Enkelheten fanns aldrig där för dig.
Den försvann när den såg dig.
Såg din råa, kalla rädsla.
Full av bitterhet.

Du blev portad från den enkla vägen.
Det finns inget enkelt med dig.
När du ser saker.
Människor som blir slagna.
Slagna för sitt utseende, bakgrund, sexualitet.
Våldtagna av de där svenskarna.
Ändå säger talaren att det bara är invandrarna.
Det finns också sådana som håller tyst.
Deras röst syns men hörs inte.
De är de svenska tigrarna.
En som du.