POLITIKEN
På förekommen anledning nedtecknar jag några reflektioner och funderingar.
Är jag marxist-leninist?
Jag var det en gång. Betraktade mig som det. Jag var medlem i dåvarande VPK och närmade mig senare dåvarande SKP (maoister).  Sedan blev jag frälst och tog därmed avstånd från kommunismen.
Ett tag var jag med i det som i dag heter KD och som då hette Kristdemokratiska Samhällspartiet.
Jag upplevde att jag skulle lämna partiet i fråga och helt ta avstånd från politiken, även från att rösta.
En av huvudorsakerna till detta var att jag tagit del av undervisning som Gud förde fram genom Sitt redskap Arne Imsen. Imsen lade, precis som Bibeln, stark vikt vid att det inte finns några politiska lösningar på människans grundproblem. Det problemet är av andlig natur, nämligen synden. Problemet i fråga kan bara lösas genom ett ingrepp direkt från Jesus Kristus. Vi kallar det pånyttfödelse eller frälsning och det är något som äger rum i människans ande.
Sedan har det varit med politiken som med rockmusiken, att jag har brottats med frågeställningar. Det gör jag fortfarande.
Under en följd av år betraktade jag det som något självklart att överhuvudtaget inte engagera mig. Samtidigt var det uppenbart att jag hyste åsikter i olika frågor. Jag höll t ex fast vid mitt kompromisslösa motstånd mot Marockos ockupation av Västsahara.
Det är också så, att det som var teorier på sjuttiotalet nu har blivit upplevd verklighet. Jag har verkligen blivit en arbetare. I praktiken. Då får man, som Ola Magnell uttryckte det, nya perspektiv.
Så kom det en tid då jag mer och mer började återuppta studiet av Maos Kina och de övriga realsocialistiska staterna.
Mao Tse-tung såg jag som en stor förebild. Och även Enver Hoxha, innan denne bröt med Peking.
Jag har också alltid haft bestämda åsikter med avseende på exempelvis Vietnams invasion av Kampuchea och upprättandet av en vietnamesisk marionettregim där. På samma sätt har det känts naturligt för mig att ta avstånd från Warszawapaktens inmarsch i Tjeckoslovakien och Sovjetunionens invasion av Afghanistan.
Det här har vuxit fram successivt. Jag har t o m gått så långt att jag offentligt kallat mig kommunist.
Kommunismen innebär dock vissa problem för mig.
Jag har t ex svårt att ta till mig detta med klasskamp. Att dela in människorna i klasser. Samtidigt är jag medveten om att olika samhällsgrupper har olika intressen som hamnar i konflikt med varandra. Precis som Marx och hans efterföljare lärde och lär.
Internationalismen är ett annat hinder. Jag är av naturen nationalist. Men det var även Mao Tse-tung och Pol Pot - även om de s a s kombinerade sin patriotism med internatlonalismen.
jag är inte för en global stat. Bibeln talar om TVÅ sådana. En som Antikrist kommer att styra över och en som kommer att regeras av Jesus. Den sistnämnda är det Tusenåriga Fridsriket. DET är jag självfallet för. Men då är det inga frimurare som styr & ställer. Inget EU, inget NATO, ingen new age.
Så kommer vi till det där med revolutionen.
Vi vet vad som hände i Chile 1973, som en följd av att Allende inte beväpnat massorna. Ändå är jag som kristen pacifist och motståndare till vapenmakt.
Frågan är då: Hur ska revolutionen genomföras? Vissa menar att den ska genomföras successivt, steg för steg. Men det är väl ingen revolution? Det är ju en reform eller i bästa fall en revoluform, som Gösta Ekman uttryckte det i en sketch (där han imiterade Palme).
Och hur ska revolutionen konsolideras? Ska proletariatet utöva diktatur över kontrarevolutionärer och över andra som vill vrida klockan tillbaka, d v s kapitalister? Är det med vapenmakt sådant motstånd ska slås ner och ska det revolutionära systemet vidmakthållas med vapenmakt?
Hur vidmakthålls det kapitalistiska systemet? Ja, det är ju en intressant fråga i sammanhanget.
Men jag är som sagt motståndare till allt utsläckande av mänskligt liv. Det inkluderar alltså krig, dödsstraff, eutanasi och abort.
Att kommunismen skulle vara ateistisk kan man tvista om. Jag tror ju att man kan vara både kristen och kommunist.
Jag skulle vilja samanfatta min politiska plattform genom att citera Albert Einstein:
"En planerad ekonomi som anpassat produktionen till samhällets behov, skulle fördela det nödvändiga arbetet bland dem som kunde arbeta och garantera livsuppehället för varje man, kvinna och barn."

Jag tror på ett samhälle där det arbetande folket äger produktionsmedlen. Ett sådant samhälle tror jag ger människorna en helt annat känsla av delaktighet och stolthet över sitt land.
Men vägen dit?
Jag antar att jag är vänsterinriktad. Men det finns inget parti som passar mig.
Jag är beredd att försvara de realsocialistiska staterna när de utsätts för orättvis kritik. På samma sätt är jag beredd att fördöma det som ägt rum i dessa stater som strider mot de mänskliga rättigheterna. T ex terrorn mot kristna.
Jag anser att Mao Tse-tungs Kina var en ledstjärna och ett föredöme för alla stater i tredje världen och att Mao Tse-tung var en av tidernas största ledare.
Men min Herre är Jesus och min främsta lojalitet är Guds Rike.
Till detta kommer det faktum att den första kristna församlingen levde i egendomsgemenskap och delade allt enligt principen "Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga" - en princip som Marx sedan anammade.

Tilläggas bör att jag fortfarande inte röstar och det kommer jag heller aldrig att göra.

LARZ GUSTAFSSON 3/9 2016