Det fanns en tid då jag alltid log.
En tid då jag var naiv.
Nu ler jag mindre än då.
Det känns påklistrat.
Utan mening.
Tomt.
Falskt.
Ändå tvingar jag fram skrattet.
Även om jag egentligen aldrig ler.
Inuti.
För allra längst inne.
I min kärna.
Är allt bara gråt.
Just nu.
För stunden.
Kanske varar det för evigt.
Vem vet när gråten tar slut?

Ett tag grät jag ut alla tårar.
För att jag inte kunde stänga inne och glömma mer.
Just då.
Grät varje dag.
En hel dag.
En hel vecka.
Då var jag som allra starkast.
Jag vågade gråta.
Inför andra.
Visa mig svag.
Men det gjorde mig torr i ögonen.
Jag kämpade för att inte spilla några tårar.
Andra fällde tårar för att jag grät.
Jag ville inte se någon ledsen.
Eller sårad.
Ville inte att någon skulle gråta för min skull.

Samma tankar svällde upp när jag grät.
Jag orkar inte mer.
Jag orkar inte mer.
Jag orkar inte mer.
Grät så att kroppen darrade som ett asplöv.
Mina skrik hördes inte.
Käkarna vitt uppspärrade.
Ett pysande av luft kom ut.
Ett litet tjut. Pip.
Jag skrek allt vad jag kunde.
Vrålade tyst av ilska.
Ville inte bli hörd av någon.
Ville inte såra någon genom att visa mig sårad.
Ville tro att dom, efter all gråt, inte såg mitt stora sår.
Min kropp.
Min själ.

Var arg.
Så arg.
Varje gång jag var på gränsen till gråt.
Varje gång det inte tog slut förrän tidigt på morgonen.
Arg på att jag sårade genom att vara sårad.
Arg på att jag inte kunde resa mig upp.
Arg på att jag låg på marken och blödde.
Arg på att mitt berg stod kvar.
Berget av mitt liv.
Berget av bördor.
Bördor som jag skjuter på, framför mig, varje dag.
Arg på att jag föll ner varje gång jag började klättra.
Uppför berget.

Försökte dela bördan.
Öppna upp.
Prata.
Men så var det dina allvarliga, bryende ögon.
De tog knäcken på mig.
Dina sista ord.
Håll ut!
Jag bröt ihop.
Jag ligger redan ner.
Söndertrasad.
Kan inte ställa mig upp.
Bördan är för tung.

Och ännu tiger jag.
Är tystare än tystnaden själv.
Stängt igen.
Dragit för gardinerna.
Även om jag klippte håret superkort.
Så finns draperiet kvar.
Blottade kanske allt.
Vet inte.
Modig på utsidan.
Aldrig på insidan.
Är ett pussel.
Du kommer aldrig känna till min bakgrund.
Jag kommer aldrig berätta om den.
Inte ens som du tar dig tid att fråga.
Det finns ingen "du" som frågar.
Allt ska vara här och nu eller i framtiden.

Den tiden då jag grät av ilska var den bästa tiden i mitt liv.
Jag var arg på mig själv för att jag inte insåg det förrän sista dagen.
Mitt i natten.
Den tiden var en fantasi som gått i uppfyllelse.
Människor som brydde sig.
Och som jag brydde mig om.
Ville skydda dom.
Från mitt innersta.
Det där som inte är så fint.
Det där som skadar.
Det där som får folk att vilja hålla om mig.
Jag vill inte såra någon.
Med att säga sanningen.
Öppna upp.
Det är det svåra.
Även om du inte känner mig så kommer ditt medlidande ta överhand.
Jag kommer åter få möta ett par valpögon.
Kommer åter få inse att alla blir sårade av sanningen.
Min sanning.
Min kropp.
Mitt sår.

Bär allt själv.
Bär alltid allt själv.
Bar ryggsäcken hela vägen på vandringen.
Även om andra erbjöd sig.
Bar den till att axlarna skrek av smärta.
Fortsatte.
Ignorant.
Bar allt hela vägen.
Mitt berg.
Min ryggsäck.
Min kropp.
Allt.

Bär det än.
Bär ryggsäcken än.
Har gett lite plåster till någon.
Lite vatten.
Men inte det som ligger längst ner.
Allra djupast ner i ryggsäcken.
Det förblir det okända.
För alla.
Till och med mig.