Den räddhågset stressade,vars dåligt underbyggda argumentation redan i 1:a meningen havereade likt en läcka i ett kärnkraft verk,medförde alltmer långt gående konsekvenser vilka ledde till att polemikernas antinomi som saknade den adekvata interprationens explicitet,nödgades ägna resten av livet till pragmatiska eufismer,eftersom ordens reela betydelser inte motsvarade hans avsikter i den 1:a meningen.På grund av denna motvilja blev den åtföljande meningen till en livsförnekande livslögn.