I den stora portalnatten
Under himmeldjupets blanka,
Stjärnfräkniga leende
Vidgas själens lungor i kosmiska andetag.
Du innesluter oändligheten
och i en sekund av tidlöshet vacklar du,
och svindlar i välbehag
Svindlar men återvänder sen
Dina steg måste alltjämt tas, måste stegras
Fjäten som ingenstans leder bildar stegen
Till en dans med okänd taktart

Misströstande sänker du blicken
Ner från stjärnorna, ner till marken
Platsen din (den bland stenarna)
Tynger dig
Du är ensam bland stumma skuggor
Lyssnande till dina egna tankar
Stammar på en tanke, densamma
Som en gång var din första

Döda skyskrapor växer som kompensation
För mänskans nivellering.
Och på kontoret,
Vid korridorens slut, skrivs livet ut
Utan korrektion eller redigering
Minnesblad som vinden ruskar ut
Genom fönstret

Vem sår vinterns skörd,
vem vattnar och plöjer
för livets nöd ännu? -
Säg, vem när våran dödfödda vår

Svara mig nu, förtvinade hopp!
Skenbart i månsken du tycks blomma ut
Fastän jag svälter dig år efter år.
Svara mig hur du fördärvad och svag
fjättra mig ännu förmår!
Vid ett stup står jag kvar utan frågor, utan slut
Men belamrad med svar;
Står i vad som kvarstår av njutning och plågor
Inunder askan av livslusten lågor