Varför gör vi dem man älskar illa?
Jag vet inte....Man drömmer om dem när man är borta, saknar av hela sitt hjärta, fräser åt dem hemma, glömmer vilka de är.
Tyngden av sina egna misslyckanden plötsligt på deras axlar.
Ljuspunkten i ens liv, en påminnelse om vem och vart man är.
Man skulle dö för dem närsomhelst men att leva för någon är äkta kärlek.
Det kräver styrka.
En styrka som övervinner ens egna demoner.
Låter än stå stark med ett leende på läpparna då man plockar upp den som föll.
Uppmuntrar den som söker sin väg.
Min farsa sa ofta att han hade facit i hand.
Han visste vilken väg man skulle gå.
Synd bara att han var människa.
Hans facit en skrynklig servett med en otydlig text av ånger och rädsla.
Jag fick ofta höra att jag var älskad.
Samtidigt hade jag en känsla av att vara värdelös.
Jag vet inte om jag är älskad för den jag är eller för vad jag gör.