Det var höst, det var halt
men jag sökte mig ut
alltför leds på det intet
som vardagen bjöd
Av allt skoj var så knalt
att mitt hjärta bar krut
som i väntan att sprängas
till tystnadens död
Just då kom i min väg
med det goda på rad
ett kafé, jag försökte
det vända min rygg
Men det doftade deg
och i glittrande spad
sam en semla med saffran
så snygg

Ett chokladtorn på ben
med en silverkristyr
slet och bet i mitt inre
till pumpornas skratt
Vad jag kände mig klen
när jag såg allt bestyr
sockerbagaren hade
och så fick jag fnatt
Snart var jag inte jag
nej, till frossandets fröjd
greps jag längtansfull, lustfylld
blev fast i dess våld
All min vilja var vag
Blott en bit på sin höjd
fick jag äta, men ack, jag
var såld

Vilken vacker krokan,
är den inte en dröm!
utbrast jag, glad i hågen
i det jag steg på
och fick se marsipan
kom att himla så öm
när jag öste beröm över
pumporna små
Ja, nog kan ni förstå
hur jag suckade, rörd
över bagarens omsorg
om dofter och smak
Kan ni tänka er då
hur jag liksom förförd
föll i trans, slog mig ned med
ett brak

När omsider jag gick
och av ånger så full
som jag tror att en mänska
av mättnad kan bli
plötsligt åter jag fick
lust att sparka omkull
alla stolpar på vägen
att kanske bli fri
Som en långbent kanon
utan lunta och tross
gick jag kring utan verkstad
för tankar att bli
Inte för en miljon
bjöd mig modet, förstås
så jag brann av för stor
energi

Och nu undrar ni nog
var allt socker blev av
Jo, förstår ni, jag blåste
ett halloweenljus
och den elden sig tog
som ett gräs på en grav
Jag fick springa som tusan
på asfalt och grus
Över söders kvarter
sågs en mänsklig komet
korsa gator och tomter
med buller och bång
för jag ville ej mer
känna elden som smet
över byxor och bak, tro
min sång.



31/10 2016