Hjärtat bultar och slår, det är utan tvekan igång i bröstet på mig. Det står mig bi; det råder inget tvivel om att jag överlever så länge som behövs för att inse att jag lever just nu. Det känns betryggande, som om jag kan luta mig tillbaka utan att känna skräck för vad som ska ske om en stund. Det är naturligtvis en lyx som jag inte är bortskämd med, om jag får säga det själv. Det får jag, givetvis. Vem skulle hindra mig? Någon av missdådarna, eller någon av alla dem jag inte känner men vet finns där som fågelsvärmarna i ett lövat träd? Jag vet inte. Någon jävel kan antagligen dyka upp.