Det värsta jag vet är att vara skrajare än jag är just nu. Nu är det relativt okej, det vill säga: det föreligger ingen omedelbar fara för mitt liv, ingen siktar på mig med pistol, så vitt jag vet. Men det är klart: man kan inte ha koll på minsta lilla detalj. Emellanåt missar man något av vikt, det går en förbi att man kan bli beskjuten när som helst och det är bäst man tar den betäckning som finns, om man inte är redo att dö. Det är jag inte. Och kommer inte att vara inom överskådlig tid som jag ser det nu, med de möjligheter jag har att skaffa mig överblick över situationernas realiteter framgent kommer jag inte att var det inom överskådlig tid; jag tror mig om att kunna bedöma dem ganska väl. Jag är inte helt fel ute vågar jag påstå när jag påstår att jag vill leva en stund till, även om ett tag. Lusten till liv överger en inte med mindre än att man är död.