Du kan inte göra något annat
än agera publik
till händelsernas gång,

eller du kan häva upp
en sådan där
som kallt bitande klagosång.

Du kan inte vara med och påverka
i någon större mening heller,
alldeles oavsett vad saken än gäller.

Oavsett det är som i krig och kärlek,
det är som ett slags medvetenhet
fast verklighet som på lek.

Det är som en rundgång av människor
du tycker att du känner,
ungefär lika mycket

som du tror att du vet
något speciellt om familjen
eller dina som allra käraste vänner.