Vandrande ångest genom tomma korridorer
Han har gått men känslan sitter fortfarande kvar
Så djup
Så stark
Hatet mot den som skulle varit min närmsta
Och ilskan mot de som borde stått vid min sida
Den ekande tystnaden slår mot de kalla väggarna
Pulserar och hotar att sprängas
Fast kan något så trasigt gå ännu mera sönder?
Jag vet att ni anar
Men ni vägrar att se
Det är enklare att bara låssas
Och det är lätt att falla för förnekelse
Men bakom de stängda dörrarna går det inte att låssas
Det går inte att strunta i rädslan
Det går inte att strunta i smärtan
Det nattsvarta hatet i hans ögon kan man inte undvika
Och ondskan i hans handlingar går inte att komma undan
Fast det här är ju bara något jag hittar på
Eller hur?