Hans 'jag' (Pål) slåss med två sinsemellan separata
och dessutom lätt motstridiga idéer.

A,
den att Pål skulle vara som osynlig för andra i en sådan där verklighet att bara när hans röst hörs över mängden, någon kan förstå eller uppfatta, att Pål inte är det, osynlig alltså.

B,
att Pål är bara alltför lätt att få syn på och även känna igen, även lång tid efteråt, som om han skulle ha gjort ett närmast outplånligt intryck på den som mött Pål blott en enda gång och det även i en närmast oräknelig anonym massa av människor som kommer och går.