Sedan verkade samtalet slut.
Så slutade första delen och det här är alltså fortsättningen.

Först tog personen det här som ett sådant där 'Practical joke', ett skämt. Fast i Sverige och inte alls i England, en bok, en pjäs eller en serie i teve. Pianot i hallen var för stort för att bära ut på gräsmattan. Liksom stora delar av bohaget. Istället sprang personen uppför trappan, in i sovrummet och rafsade ner en del kläder för aftonen ner i olika väskor, slöt till dem väl och fortsatte sedan med andra saker värda att såväl ta med sig som minnas. När sådant var packat i olika väskor kom personen ihåg att ge klockan på armen ett sådant där 'getöga' till kast med huvudet. Väskorna åkte ut på gräset via armen och ett öppnat fönster. Sedan följde en som i panik artad rusning nedför trappan, över hallgolvet. Upp med dörren och sedan en rusning utför trappan, förbi stenfigurer som skulle kunnat imponera på grannen, gäster eller andra som har för vana att bli just imponerade. Väl i höjd med sina väskor, i andra fall säkert förknippade med visst resande inväntade personen, icke helt utan en viss spänning, på att huset skulle sprängas i bitar av en explosion eller brinna hett i vilket fall. Det enda som hände på säkert en timme var att ett stilla regn började falla. Personen ifråga bara då in sina väskor i en bod några meter bort. Det var en sådan där sak i trä som vanligen innehåller staplar av trä, en sorts virke, några sågar och yxor samt en hyvelbänk och ett par stolar. Ingen bardisk eller kylskåp var installerat där och bilen, den ena av dem, tronade utomhus som i all oskuld och långt ifrån det slit som var så vanligt på gårdar förr. Det här var en så kallad 'herrgård', även om någon herre inte syntes vara i krokarna just då. Säkert frun i huset som verkade fullt upptagen med att kånka ett antal väskor från en matta av gräs, genom väderleken för stunden. När hon satt och såg på teven den kvällen, i övriga familjen sällskap, efter en sådan där oroande eftermiddag, kunde hon se hur en länga stod som i ljusan låga i en helt annan del av den köping vilken hon bebodde. Maken, hennes tvenne döttrar, jämte en son glodde fascinerat på hur lågor verkade slickat som belåtet katten morgonens grädde, huset där långt borta men ändå hyggligt nära. En son var utflyttad, nu väntade församlingen spänt på en möjlig fortsättning.
Fortsättning i nästa nummer av