Jag var åtta år gammal när jag för första gången
kom till insikten
att jag var ful och tråkig och tjock
framförallt tjock.

Jag var helt säker på att hela världen hade kommit överens om
att ljuga för mig
att bara låtsas som jag var en av dem
att jag egentligen var misslyckad och äcklig
och att alla skrattade åt mig bakom min rygg.

När jag var tolv år gammal grät jag på skoltoaletten,
smällde i dörrar och krossade rutor
tittade avundsjuk på de andra tjejerna
drog instinktivt in magen så fort någon kollade på mig.

Fjorton år gammal med kajal och nitbälte
konstruerade jag ursäkter för att slippa följa med till simhallen
fyllde min dagbok med
min vikt
min ångest
sida efter sida efter sida
om varför någon aldrig skulle vilja ha mig.

Arton år gammal dövade jag min kroppsångest med alkohol
undvek allt som kunde likna romanser
livrädd för att någon skulle se
mina skavanker
mina bristningar
mina valkar
mina hemligheter.

Nu, tjugofyra år gammal så borde jag veta bättre
att min vikt
mitt utseende
min kropp
inte avgör mitt värde
inte gör mig till en bättre eller sämre människa.

Men det är svårt att dra upp ett ogräs som vuxit i sexton år
som är så djupt rotat
så väl bevattnat.

Jag känner mig fortfarande som vackrast när jag är hungrig
när höftbenen är skarpa och magen insjunken
jag kommer på mig själv med att hoppa över en måltid
när jag ska klä upp mig
som om det blivit en naturlig del i att göra sig fin.

Det är inte så här jag vill ha det
inte för mig själv och inte för någon annan.

Hur kan ett sådant självförakt få lov att växa?
Hur kan vi stå bredvid och låta det ske?