Ensamheten stod över mig – som ett grått moln i oktober,
och vinden – svepte om mitt ansikte, som en slöja sydd i spets.
Regnet var nära, men jag fortsatte att gå –

Din essens från gårdagen satt kvar i mitt hår,
det var en blandning av trä och chypre.
Jag letade fram en snodd i bakfickan för att inte kvävas,
jag ville inte längre känna din doft – den gjorde mig yr.

Samtidigt ville jag stänka mitt namn över din gestalt –
Utan att se mig om –
Det skulle förbli som ett mantra i din tillvaro.

Jag – ville vara en del av dina andetag,
Och för det – gick jag halv därifrån.