Frukost igen, det där som hägrar så i fjärran, mellan samtalen haglar säkert om varför. Det var fortfarande en sådan där sak att dryfta, att samlas kring utöver bordet och andra samtalsämnen utöver 'äh, du var hygglig att skicka...' och så rullade dagen på. I ett sådant där samhälle kan en ju i olika butiker gå och finns det något att tala om utöver vädret, världsläget och en gammal get, så kan det ju också vara om det hänt något 'senast' och på mera nära håll, eller inte. Det var en sådan där undrande morgon. Om det som först framstått som ett hot, var något att sedan samlas kring. En kraft utifrån som i och för sig fick håret på armarna att krulla sig, men samtidigt kändes som en sådan där tradition, av upprepandets händelserikedom. Gräset utomhus hade familjens medlemmar nog inte ägnat en tanke just, men att det var grönt och kanske även en tillflykt, var säkert en som ny upplevelse i sig. Det var grönt, men samtidigt märkligt avundsamt. Varför skulle samtalet ringa upp just dem? Och varför brann det inte där, varför hade den som ringde, slutat? Det var både retsamt säkert, en sådan där sak som såväl upprör, men även är så till besvär. Det ringde inte nästa lördag heller. Så småningom återgick saker och människor till vardagen, även om en helg är just en helg. Det fortsatte att inte ringa och det var på ett sätt som om luften gått ur och fått andra brännande ämnen att stå på dagordningen. Ibland letade en mor, en far eller barnen efter att något skulle hända, som de inte själva var orsak till, utöver vad som behövde fixas och helst genast. Utöver vad en kanske skulle kunna lockas att tro, så fanns det alltid något som behövde göras. De var i alla fall överens om det. Det skulle städas och hållas någorlunda i skick, saker och ting, inte bara i hallen och inte bara i höjd med ett piano, som säkert sett bättre stunder. Medan livet gick sin gilla gång och det även ringde ibland här och där i bygden, så började allt återgå till ett äventyr visserligen på lut, bara att det serverades i lagom doser. Vem som skulle bli ens nya granne nu när en som bott där intill flyttade ut, dog eller hamnade på sjukhuset som för att stanna väl.
Det gick ända till oktober och när telefonen ringde en lördag vid just den där tiden så var det ingen som kopplade ihop det med något som gick att härröra till andra händelser. Det ringde en lördag vid den tiden och det som sades lades i malpåse sedan. Det skulle inte föras vidare och var mest en påminnelse om att hotet fanns kvar som sådant, att ingenting var glömt eller borta, som löv för vinden, om en nu skulle tala om årstiden också. Risken fanns ju annars att något kunde föras vidare, blott det var tillräckligt spännande.
Fortsättning i nästa nummer av