Ända sedan dagis visste jag och vet jag.
Vet att det inte hjälpte att fly.
Springa runt den rektangulära dagisbyggnaden.
Som bara hade fyra hörn och fyra väggar.
För att undkomma sin dagisfröken.
Undkomma skulden.
Och skammen.
Av att ha gjort något dumt.
Något fel.
Som känns fel inuti och utanpå.

Om det ändå bara var en dagisfröken.
Så tänker jag varje dag nu.
För när man känt så mycket skam och skuld.
När man känner så mycket skam och skuld.
För att man gjort fel mot andra.
Så är det enda man vill fly ifrån egot.
Jaget.
Och det vore så mycket enklare om det vore en dagisfröken.
Som jagade mig runt ett hus med fyra väggar och hörn.
Så mycket enklare.
Än att fly från sig själv.