Jag är så kär.
Så att jag inte vet om jag faktiskt är kär.
I dig.

Du, som är så vacker i mina ögon.
Vacker så att det förslår, men ingen annan förstår.
Att jag smälter.

Jag får rent utav panik.
Av att bara lyckas få fram ett enkelt "hej".
Där det borde sitta.

Då det borde vara en vana.
Men nej, missade "hejet"...
Och jag kanske missade även dig?

För jag smälte när du tog mig i handen.
Fick ingen luft.
Var tvungen att gå, för att lungorna skulle fungera normalt.
Igen.

Jag vet inte om du förstår.
Men jag tror att jag faktiskt älskar dig.
Men jag skulle inte tro dig om du sade att du älskade mig.