Man kan va rädd.
Man kan vara rädd att visa
vem man är.
Inte bara för andra
utan också för sig själv.

Tråkigt.

Hur botar man då detta
meningslösa skådespel?
Jag tror att det är en fråga
som vi alla funderar på
men som ingen nämner.

Tråkigt.

Det är nämligen frågan i sig
som jag tror
är första steget.
Det behöver bara yttras.

Men man är för rädd.
Man vet
att responsen
blir ett nervöst självförsvar
i form av skratt.

Man vill ju inte förstöra
teatern.
Man vill ju inte förstöra
manuset
som man tillsammans jobbat på så länge.


Tråkigt.