Jag var vacker en gång,
tänderna vita som starkt lysrörsljus,
ögonen öppna, pigga halvmånar
händerna stadiga nog att hålla kvar,
huden slät och skimrande som pärlemor,
evigt otvunget skrattande

Isen la sig, snön dolde det skavande
allt förkolnat, allt glömt kom tillbaka;

Jag låter draken vakna...

En gång kom bladet så nära,
en millimeters marginal,
darrande händer och gulnade tänder,
glansiga rödspruckna apatiska ögon
allt ska bli rött och ruttet, stinkande

Jag ska inte finnas...

Det kryper, dryper och stryper
dansar mellan melankolisk och hyper,
att vara vacker
är något jag inte klarar av
borde inte vara i denna värld
är bara en restskatt med inkassokrav

Kväv det, dränk det
gör allt du kan
spotta syra på världen
ingen känner dig
bränn det, skär det
gör allt du kan
hosta blod i handfatet
aldrig förlåten, alltid glömd
ingen känner dig,
inte lika väl som mig.