Kommer på mig själv med att stå vid fönstret

Blicken fäst på sundet mellan staden där jag bor 

Och ön som en gång var viktigare för handeln

Men det är inte historiens vingslag som fångar mig

Ej heller trafiken där ute i natten

Nej det som får mig att fastna vid fönstret 

Är vattnet som syns mellan broarna

Där isen hunnit tina av strömmarnas virvlar

Ser hur ljuset från en gatlykta glittrar i den svarta ytan

Som för att viska kom och se ner i djupet

Kallt stilla vatten i nattens mörka timmar

En fristad ellet skrämmande lockelse 

Jag har svårt att bestämma mig för vad jag känner

Men en svag röst djupt inom mig

Viskar gå

Ta steget ut i det okända mörka som lockar dig så

Medan en annan del  av min hjärna skriker

STOPP 

Vet inte riktigt vilken röst jag vill följa 

Viskningen så stilla och lockande 

Eller skriket som ekar inom mig

Så jag blir kvar här vid mitt fönster

Med blicken fast i sundet 

Där historien både bär på en början i gryningen 

Och ett slut i horisonten bortom nattens stjärnor 

Med en darrande hand vinklar jag för persiennerna 

Samtidigt som jag sväljer ännu en omgång av 

Ogråtna tårar