Ljudet. Det trippar och stänker och vrider och vänder. När flickan i den gula klänningen dansar och hennes röst är ren sammetslen, av otroliga kval av skrik och glädje, tårar och hat. Hennes armar är runda och mjuka, likt håret på huvudet som blåser friare än någonsin, i den värld som existerat så mycket längre än hon. Galen är du som sprider din gjädje utan tanke på resten av oss, hur du inte skäms över tonen i din röst och det ljudet som trippar och stänker. Kanske är det gud som talar genom dig och syns blott i håret som fladdrar i dansen, kanske är det någonting annat som talar för hur du gråter om nätterna och håller din nalle tätt intill bröstet. Barnets dans i en skvätt av tårar, plaskande med tofflor som inte passar, runda armar som rör sig som aldrig förr, i en dans som aldrig kommer ta slut.