Alltid såg jag att du liknade solen,
för att ditt ansikte
grydde alltid med mig,
i den kalla och fientliga morgonen.
Genom fönstern,
som du lämmnade öppet
i den renaste vrå av min själ,
känner jag fortfarande dig,
som en flamma bland skuggorna,
sysselsatt i de brådskande saker,
observerande efter våra fel,
skrämmande bort sorgfulla drömmar
och uppmärksammade
på farliga vägar.
Far, duktig skapare av nyheter,
sedan din rost slutade
att tala till mig
har jag forsatt att höra dig,
i fåglarnas väckande,
i regnet,
i havets suckande,
i alla gator som älskade dig.
Den vackraste minne
och de andra,
de som trampades av damn,
matar hjärtans flod än,
och jag fortsätter krama dig
i rädslan och döden.
Far, söder och havets ögon,
har översvämningarna redan passerat,
tyrannen son hatade din penna,
lever inte längre.
Träden, som du planterade,
har inte slutat växa
med flera kvistar.