Jag går i en mörk korridor som är på lut,
Där alla dörrar är låsta även den vid korridorens slut.
Glada tjut hörs från dörrarnas springor,
De river i mig som vassa klingor.
Jag rasslar kvickt med nycklar av stål,
Men ingen verkar passa dörrarnas nyckelhål.
Tårarna rinner utan tröst,
För tjuten jag hör är från min egen röst.

Mitt hjärta blöder av samvetskval,
Då jag inser att varenda dörr är ett förlorat val.
De stunder jag inser att jag aldrig får uppleva,
De som skapats av en dimensionell reva.
Där alla andra jag lyckliga går,
Är jag dimensionernas svarta får.
I skuggorna hör jag dödens röst,
Den viskar om en evig tröst.