Innanför min iris ligger allvaret och vemodet, det gungar fram och tillbaka, tar sats mot mitt veka hjärta.

Hårda ord som obevekligen studsar från min mun och genast önskar jag att jag svalt dem istället. Jag sårar alla, så många jag hinner med. De står kvar.

Det bubblar i mig, bubblar och mullrar som en jävla lava som hotar att förgöra allt, hur springer man i från sånt?
Hur hittar jag hem igen till det som faktiskt är jag?

Någonstans där bakom iris skvalpar jag patetiskt i självömkan,varför känns DET bra?
Nåväl, mitt veka hjärta kanske behöver lavan, vemodet och självömkan ibland, men det räcker för nu.