Hon fyller filtret med kaffe och kardemumma. Blundandes låter jag dofterna dansa intimt med varandra i rummet, medan min utsträckta kropp ligger kvar i sängen som fortfarande är uppvärmd av hennes hud. Jag tänker att ingenting varar för evigt, och insikterna puttrar i takt med de svarta droppar som formas åt oss. Min tid mellan dessa lakan är begränsad. Det här är sista gången vi möts, ty vi är ju inte menade för varandra. Trots det så känner jag mig just i denna stund som världens lyckligaste människa, när jag ligger här och lyssnar på ljudet av någon annans kaffebryggare.