Jag är rädd för att stå där med hjärtat i handen och känna att "nä, nu dör jag". För det är verkligen så det känns. Det gör fysiskt ont när hjärtat går sönder. För allvarligt talat, vad gör mer ont än det onda som inte går att plåstra om? Som sitter på insidan och som måste genomlevas, trots att det gör så otroligt ont i hela kroppen? Som man måste somna med och vakna med. Tills sorgen och det onda en dag bestämmer sig för att den är klar med dig. För det är sorgen som bestämmer när den är klar med dig. Inte tvärtom.