När man står nära döden känner man livet. Livet blir så uppenbart och framträdande när man vet att nästa anhalt som väntar är ett evigt mörker. Fast jag vet inte om det är mörker, men jag tror det. Jag hoppas det. Jag orkar inget annat nu. Dagarna har förflutit med en tyngande hopplöshetskänsla som nu ter sig så stor och smärtsam att jag inte längre orkar leva.

Jag tänker på min dotter, hon skall inte behöva se mig när det är färdigt. När jag ligger här kall och stel. Och jag måste göra något som får henne att förstå att jag tänker på henne och att jag bryr mig. Jag har ätit mina sista tre Sobril och känner mig en aning omtöcknad. I mitt dimmiga tillstånd rör jag ihop en pannkakssmet. Det gillar min flicka. Hon älskar pannkakor men mest mormors. Men jag vill ändå ge henne det en sista gång. När hon kommer hit kan hon få äta. Och så brister jag ut i gråt och förstår min enfaldighet. Inte kommer hon att vilja ha pannkakor när jag inte längre finns. Inte mina pannkakor, inte då.

Jag andas tungt, låter min gråt förlösas ur min darrande kropp. Jag känner hur de otäcka känslorna fyller varje skrymsle i min kropp. Smärta, ledsamhet, längtan, hoppfullhet och rädsla. Allt sprider sig i kroppen och hjärnan har slutat att tänka resonligt. Jag ser ingen annan utväg, nu finns bara en. Jag tar en hel karta av insomningstabletterna och trycker ut dem i min hand. Tio stycken vita piller ligger i min svettiga hand och jag stannar upp för en sekund och tittar på dem. De är små och ofarliga där de ligger men i min kropp kommer de att upplösas, blandas med min magsyra och utsöndra giftiga ämnen som får mig att somna tungt. Jag fyller ett glas med rödvin och sätter mig i soffan. Beslutsamt för jag alla piller in i munnen och sköljer ner med den röda beska saften som blandas med saltet från tårar. Det smakar illa och jag känner för en sekund hur tabletterna vänder sin färd och vill upp igen. Men jag sväljer hårt och lyckas övervinna kräkreflexen. Jag väntar en stund, stirrar tomt framför mig som för att känna efter. Letar efter tvivlen i kroppen. Jag känner nästan omedelbart hur min kropp domnar och jag bäddas in i ett behagligt rus som gör mig lugn och ännu mer beslutsam. Ytterligare en karta, snabba tryck och ännu en klunk vin tillsammans med tio nya piller. Vill försvinna. Kopplar bort hjärnan, stänger av känslorna och låter mig styras av mina giftiga tankar. Och så den sista kartan. Tio tryck, tio piller. Jag har sparat, har inte sovit på flera nätter, för att ha många att svälja. Har bara väntat på ett bra tillfälle. Nu är ett bra tillfälle. Jag är ensam. Jag känner mig så ynkligt ledsen, och ensam. Jag vill bara somna in nu. Bort från all skit. Bort från alla obehagliga känslor som inte lämnar mig. Bort från alla krav, alla elaka tankar och bort från livet.

Hjärnan har trasslat i flera dagar och jag är inte längre kapabel att tänka klart. Lika bra att göra det när förnuftet är så långt borta. Handlingen är enfaldig och oförlåtlig, det har de sagt och det vet jag. Men jag vill inte vara förståndig och lydig. Jag tittar på de tomma plastkartorna och känner rummet försiktigt röra sig runt mig. Jag väntar, på något. Vill ha mer tabletter. Famlar ut i köket och tar tag i ett annat medicinpaket. Sju tabletter kvar och jag tar dem snabbt. Sköljer ner med vatten nu, vinet gör mig illamående. Jag har svårt att balansera och letar mig ut i hallen på vingliga ben. Jag står i hallen, med jacka och skor på. Funderar på om jag skall ta bilen, köra. Dö. Tvekar. Gråter. Jag är yr, snurrig. Benen som gelé. Kan inte längre stå på benen. Ramlar ihop i en hög på golvet. Gråter. Gråter ändlösa tårar. Telefonen, måste prata. Vem? Jag försvinner in i dimmorna och minns inte mer.

Jag blir rasande på sjukhuset. Vill inte vara där, vill bara sova. Skickas hit och dit. Försöker förklara, avdramatisera. Känner av tabletterna. Vill hem. Vill inte stanna kvar. Kämpar mot dåsigheten. Blir sur, fräser. En hel natt och så hem. Min syster är arg, säger att hon inte vill att jag skall vara ensam hemma. Men jag stänger dörren, låser. Och sover. Vill vara i fred. Lämna mig i fred nu. Låt mig bara vara. Jag blir nog bra. Vänta bara. Jag väntar och längtar.