Jag blev Lucia i första klass. Vi drog lott. Det var fröken som skrev våra namn på små lappar och la dem i en liten korg. Med spänning väntade vi sedan på att få reda på vem av oss som var utvald. Den lilla lucian, en av oss, skulle stå bredvid den stora lucian, från sexan. Min kompis Eva-Lotta hade hår ner till midjan och var killarnas favoritkandidat. Längst hår lika med Lucia. Och så blev det jag. Resultatet möttes med suckar och stön. Men fröken tittade uppmuntrande på mig och hennes snälla ögon sa att det var bra. Jag var stolt.

Det var lite svårt att somna kvällen innan. Pirret i magen ville inte försvinna och jag svettades av blotta tanken på att stå där i centrum för allas blickar. Tidigt på morgonen den trettonde december skred vi så fram tillsammans med alla tärnor, tomtar, pepparkaksgubbar och stjärngossar. Jag kände mig liten bredvid den stora lucian. Mamma hade lockat mitt hår och strukit det röda bandet. Jag hade händerna tryckta mot varandra och kände mig så nervös att hela jag skälvde. Den mörka korridoren som vi först skulle passera genom skrämde mig. Det var så högtidligt och spänt. Alla föräldrar satt och tittade nervöst på sina barn i den stora matsalen som var fylld till bredden. Ljusen brann i tärnornas små svettiga händer och jag trodde att jag skulle svimma där jag stod i mitten och andades häftigt. Men det gick bra, jag stod upp hela tiden om än med darrande knän. Lukten av lussekatter, pepparkakor och kaffe blandades med sorlet efteråt. Jag andades ut och tittade med lättnad på min söta snälla fröken som log med hela ansiktet.

När jag gick i sexan var det dags igen för någon ur vår klass att bli skolans Lucia. Jag gick på en annan skola och hade en annan lärare. Han hade inte snälla ögon och varmt leende som fröken i ettan. Han sa att vi skulle rösta. Han skrev upp alla flickors namn på tavlan och bad oss skriva vårt val på varsin lapp. Och så började tortyren.

- Jessica en, Jessica igen, Pernilla en.

Min mage vände sig och jag ville springa ut.

- Ann-Kristin en, Jessica igen och så Ingela en.

Nu började jag må illa.

- Ann-Kristin två, Anna en, Jessica ytterligare en.

Nu började rummet snurra runt mig av paniken.

-Jessica igen, Anna en till.

Strecken hopade sig under Jessicas namn. Den vita kritan gnisslade irriterande mot tavlan vid varje streck vår lärare skrev dit.

- Anna igen, Jessica en, Jeanette en, Charlotte en, Pernilla igen.

Jag tittade på Åsa som precis som jag hade blivit osynlig. Våra ögon möttes i samförstånd. Vi visste utgången.

- Jessica ännu en, Ann-Kristin en till.

Jag ville inte längre titta på tavlan.

- Ylva en, Ylva en till, Jessica igen och Ingela en till.

Var det inte slut snart? Nu var det bara Åsa och jag som inte hade fått ett streck under våra namn. Två lappar kvar.

- Åsa en.

Skratten fyllde rummet. Läraren flinade också. Ja säkert, vem hade skämtat? Det var klart att någon hade skämtat. Alla tittade på varandra. Visst, någon hade skrivit hennes namn på skämt. Åsa blev röd. Hennes ögon tårades.

- Så den sista lappen.

Magistern tittade med tillgjord spänning på oss. Som om det verkligen skulle vara spännande det här. Det var ju redan så uppenbart. Varför inte bara utse Jessica nu då?

- Och så Jessica!

Ja, vem annars?

- Men vänta, här ligger en lapp till. På den står det…

Alla höll tyst. Väntade fast det redan var klart. Han vecklade upp den sista lappen. Dröjde en aning för att dra ut på tortyren.

- Och på den sista lappen står det, Katarina.

Skratt, gapskratt, hånskratt, skitskratt. Ni kan dra åt helvete allihop! Jag fick ett streck under mitt namn och kände att jag försvann genom golvet och sögs upp av den fula plastmattan. Jag tittade på Åsa som grät tyst och runt henne rörde sig dagen som om inget hade hänt. Men det hade hänt något. De hade åter igen tillintetgjort oss. De jävlarna. Jessica var skolans Lucia och alla var nöjda. Hon skrattade sitt hesa tillgjorda skratt och sög åt sig alla beundrande blickar. Slängde med sitt blonda hår och skrattade ännu mer. Jag reste mig upp, gick fram till Åsa som nu nästan inte längre syntes i all sin litenhet. Jag böjde mig fram och viskade tyst,

- jag röstade på dig.

Hon tittade på mig med sina blöta ögon, drog in den gula strängen av snor som letat sig ner på hennes läpp och sa,

- jag röstade på dig.