Jag hade ingen aning om att porten jag skulle gå igenom
för att äntligen träda in i denna värld

skulle vara det rum som min brors kropp utgjorde. Han var
lite längre än mig: en ung man

men vuxen redan då,
färdig vid tjugoåtta, efter att ha vikt varje lakan,

sköljt varje glas som han någonsin skulle skölja under det
         kalla
och rinnande vattnet.

Detta är vad du har väntat på, brukade han säga till mig.
Och jag sa, Vad?

Och han sa, Detta - håller upp min ost- och senapsmacka.
Och jag sa, Vad?

Och han sa, Detta, och såg sig typ omkring.

The Gate

I had no idea that the gate I would step through
to finally enter this world 

would be the space my brother's body made. He was
a little taller than me: a young man 

but grown, himself by then,
done at twenty-eight, having folded every sheet, 

rinsed every glass he would ever rinse under the cold
and running water. 

This is what you have been waiting for, he used to say to
          me.
And I'd say, What? 

And he'd say, This—holding up my cheese and mustard
          sandwich.
And I'd say, What? 

And he'd say, This, sort of looking around.